Är barnet i huvudrollen då det gäller barnets egna ärenden inom funktionshinderservicen?

Bedömningen av servicebehovet hos ett funktionshindrat barn är en mycket krävande process, som kan föra med sig överraskande utmaningar. För att servicen ska lyckas är det lika viktigt att ett barn är delaktigt då det gäller hens egna ärenden som då det är fråga om en vuxen klient. Barnet är en del av sin familj och ibland kan det inom familjen finnas behov som står i konflikt med varandra.

Det finns olika sätt som vi kan använda då vi tar reda på ett funktionshindrat barns åsikter. Yrkespersonalens attityder och kommunikationsförmåga samt strukturella faktorer påverkar hur vi kan förverkliga barnets deltagande i processen. Martina Nygård, regional ledande socialarbetare, betonar att delaktigheten bottnar i yrkespersonens attityd och att kommunikation är annat än enbart det vi säger.

– De som jobbar med barn ska försöka undvika att bete sig alltför formellt och i stället lyssna på barnet.  Det är lätt hänt att man glömmer att det är viktigt att berätta för barnet om en fråga som gäller hen, så att hen kan bilda sin egen uppfattning om frågan. 

I allmänhet passar de metoder som är planerade för barn även då man jobbar med funktionshindrade barn. Man kan sitta på golvet, spela, rita och leka med barnen. 

– Det här är nödvändigtvis inte alltid det som de vuxna förväntar sig. Det betyder ändå inte att det är mindre viktigt. Barn kan inte ta ställning till en fråga om de inte har fått information och möjlighet att i lugn och rå fundera på sin egen åsikt, konstaterar Nygård.  

Även strukturella faktorer gör det utmanande att bedöma ett barns servicebehov och hur barnets delaktighet förverkligas. Det finns till exempel inte en konkret definition av delaktighet då det gäller socialarbete i praktiken, vilket betyder att socialarbetarna uppfattar delaktighet på väldigt olika sätt. Vad är tillräcklig delaktighet för ett barn? Och hur är det då det är fråga om ett funktionshindrat barn? 

– Då det gäller barn är socialarbete inom funktionshinderservicen tidskrävande. Det kräver att socialarbetaren sätter sig in i barnets situation så att det är möjligt att berätta för barnet på ett mycket konkret sätt om servicen och eventuella alternativ som barnet kan välja mellan. Detta sätt att arbeta kan leda till att barnet väljer något annat än vad föräldrarna eventuellt önskar. I detta fall måste man överväga över vem som har huvudrollen i situationen, funderar Nygård.

Barnets, föräldrarnas och familjens behov kan vara olika och kräver noggrant övervägande. Hur ser socialarbetet på det funktionshindrade barnet som en självständig aktör? Har barnet huvudrollen eller är hen en del av familjen eller en del av sina föräldrar? 

– Jo, jo och jo. Vi måste beakta alla dessa faktorer då vi fastställer barnets servicebehov. I vilken omfattning kan vi beakta föräldrarnas önskemål, är servicebehovet barnets eller föräldrarnas och stöder det familjen? Och ser vi barnet bakom funktionshindret, funderar Nygård.

Barn som lever med funktionshinder kan berätta om sina åsikter om yrkespersonen som jobbar med barnet kan och vågar fråga om barnets åsikt. Även här kan strukturer och gamla verksamhetsmodeller utgöra hinder. Nygård poängterar att det oftast är frivilligt för familjen att ta emot service. Det här leder till att barnen får den service som föräldrarna ansöker om och godkänner. I dessa processer kan barnen och deras åsikter lätt bli bortglömda och situationer kan bedömas utifrån föräldrarnas ork och inte nödvändigtvis utifrån behovet hos barnet som lever med funktionshindret. Dessutom har man inom socialarbetet med funktionshindrade traditionellt tänkt att klientens funktionshinder berättigar till en viss service. 

– Detta sätt att tänka är problematiskt. Servicen fastställs inte automatiskt enligt vissa diagnoser eller funktionsförmåga utan ordnandet av servicen borde ske utifrån klientens individuella behov. Det traditionella tankesättet finns fortfarande starkt kvar bland klienterna då det gäller de övriga tjänsterna inom social- och hälsovårdssektorn. Frågar vi av barnet i vilka frågor hen vill ha hjälp och i vilka frågor hen önskar något annat än att föräldrarna får hjälp?

De etiska konflikterna i socialarbetet inom funktionshinderservicen bidrar också till utmaningarna i processen för bedömning av servicebehovet. Föräldrarna kan uppleva att det är betungande för barnet att hen deltar i svåra diskussioner men samtidigt är det viktigt att höra vad barnet har att säga. Socialarbetarna måste fundera hur de ska skapa en stressfri miljö, hur de ska skydda barnet då föräldern berättar om hur hen orkar och hur de ska göra en bedömning av servicen utan att glömma barnets behov.

– I framtiden måste vi utveckla socialarbetet inom funktionshinderservicen så att det blir ännu mera barncentrerat och vi måste satsa på att förstå enskilda behov, så att vi effektivare kan garantera att de funktionshindrade barnen är delaktiga, konstaterar Nygård till slut.

Läs mer: Martina Nygård har tillsammans med Heli Ronimus tidigare skrivit om barns delaktighet inom socialarbetet i samlingsvolymen Vammaisuus ja lapsen oikeudet – Lapsen elämää vamman kanssa, som publicerats av Barnombudsmannens byrå. Publikationen är på finska men har ett svenskspråkigt sammandrag (Funktionshinder och barnens rättigheter: Livet av barn med funktionshinder). Du hittar publikationen på finska här: Vammaisuus ja lapsen oikeudet (valtioneuvosto.fi)(extern länk)